Jag växte upp under Leningrads belägring, den tiden var jag nykter, ung och smal. Jag såg när tyska bombplan brände Badajevskijlagren. Jag köade för bröd varenda dag. Men ni, frivilliga väktare, beskäftiga och präktiga, var höll ni hus när Leningrad stred? Ni satt i Ural och gapade, åt svart kaviar och rapade, men vi höll inte räkningen på dem som svalt ihijäl. Då hade tjuven ingenting att stjäla, det var så kallt att fåglar inte flög. Den vintern så tog änglarna min mamma och min pappa och jag var rädd att falla ner och dö. Till och med åklagarna gick runt med tomma magar och slogs om en bit bröd på hyvelspån. Men ni i evakueringen, ni gnällde på regeringen och läste bulletinerna från Sovinformbyrån. I tre år fick vi leva i blockaden men vi slog våra fiender till sist! Men ni, ni satt hos gummorna och snuttade på tummarna och levde som i knät på Jesus Krist. Så be polisen häkta mig, ni skitviktiga väktare men rör inte min själ - den ger ni fan! Ni ordnar och beställer allt men smiter när det gäller allt och det vet fackföreningen och alla statsorgan!
© Ola & Carsten Palmær. Översättning, 1986
© Elisabeth Nordkvist. Sång, 1986
© Jerker Gårdefelt. Sång, 2010

The book "Vladimir Vysotskij. Vargjakten" can be ordered from kontakt@karnevalforlag.se