Jag sjunger till minnet av en glömd, en obestämd vår som bröts i höst, en sång om en som inte sjöng, och inte visste om han hade röst. Hans saga blev blott: Det var en gång, så tog den slut, abrupt och hårt, och ingen blev lycklig av hans sång, och alltför tunt lät hans ackord... Han började blygt på tonen "do" sen blev det inte mer än så och ingen skrattade åt hans skämt och ingen hörde hans gråt, av allt det stora han bestämt blev ingenting Så dumt, å herregud, så dumt. han ville blända en vulkan han ville dricka alla hav men det blev aldrig av. Han ville ge alla svaren rätt, men över hans läppar - inte ett ljud, och som små droppar av svett, trängde hans själ genom hans hud. Hans strid blev bara ett försök, Hans sträng var ännu alltför spänd, och mina ögon svider av rök, från alla skepp han inte bränt. Och var han stark eller för svag? Han hann aldrig slå ett enda slag han ville veta allt och mer, Han ville sjunga - men blev tyst och hon som var den enda blev aldrig kysst Så dumt, å herregud, så dumt, han ville brinna som en mal men ljuset släcktes, allt blev stumt och ingenting blev av. Hans skepp la aldrig ut från land, han älskade som en poet, i snö skrev han hennes namn, men snö smälter, som ni vet, men ny snö faller var sekund, som glöd och stoft från himmelen och mot hans ögon och hans mun så smälte snöstjärnor igen men till hennes läppar, hennes famn dit hann han aldrig komma fram hans stjärnbild var oxen - likt en kalv, slicka han stjärnorna som salt men mitt i himlen sköts han ner och det var allt Så dumt, å herregud, så dumt, en kedja brast, en fågel föll ett prov utan värde, bara strunt ett löfte som ingen höll.        
© Ola & Carsten Palmær. Översättning, 1986
© Elisabeth Nordkvist. Sång, 2007
© Stefan Ringbom. Sång, 2004

The book "Vladimir Vysotskij. Vargjakten" can be ordered from kontakt@karnevalforlag.se