Hela kvällen stormar allt ibland
och lagas med havsskummets lappar
trasiga sömmar av sand.
Jag iakttar det på distans
hur vågor bryter av sig nacken.

Jag känner för dem, men på distans,
för de döda, som kom från fjärran land.

Jag hör heshet och stön till döds,
raseri, för det fanns ingen bot.
Ändå ska man förstå en sån stöt
Att man samlat den styrka som man behövt
Och så bryter man halsen vid målet.

Jag känner för dem, men på distans,
för de döda, som kom från fjärran land.

 
 
 
 
 

 
 

Ack ödets hästman lyser vit.
Inför sin död får man vett i skallen.
Om trumpeter blåser till strid,
skall snart vågorna stegra sig
och kapa den kuvades hals.

Jag känner för dem, men på distans,
för de döda, som kom från fjärran land.

Och vinden slår i en vågkam,
rufsar till i skummiga manar.
Vågen kan inte ta sig fram.
Nån tog hästens ben och skar av
och det löddriga djuret kanar.

Och de känner för den, men på distans
för ett dött djur, som kom från fjärran land.

Fram till mig har turen krypt.
Jag blir blåst i ryggen, jagas mot en kant,
har föraning, som vore jag yr:
Jag tror, att jag bryter min rygg
och också att huvudet slant.

De ska känna för mig, men på distans,
för den döde, som kom från fjärran land.