I den första tredjedelen
av mitt liv - vad världen lekte! -
gick jag läroår.
Det gick fint, jag njöt och knega
och flöt helst dit näsan peka
över ström och våg.

I en virvel börja gnisslet.
Strömmen börja spraka vilset.
Allt blev meningslöst.
Jag tar av och på mig skorna.
På mig själv i vattnet glor jag,
dricker hembryggt öl.

Då när jag stått där och njutit,
dimman sjönk och det såg ut som...
Jag befann mig på rätt farlig mark.
Jo, där stod en väldig häxa
rakt i örat högt hon väste
otäck, dolsk och svart.

Jag skrek till utan att fatta
och jag sluddrade av fasa.
Illa såg jag nu.
Vinden gungar mig och maran.
"Vem där?" Jag hör häxan svara:
"Mar-Ritt Farstufrun!

Sluta korsa dig med fingrar,
Ty förgäves ögonen tindrar
I den helga gudsmodern Marjas bild
När nån ror och lämnar åran,
Mar-Ritt Farstufrun får ta'en.
Så brukar det bli!"

Hon är trött och har feta fötter,
krossar kräk i stubbar, rötter
med sin tunga gång.
När jag gick den sista biten
Tog jag bara av brygden lite.
Mörkret räckte långt.

En ann kommer mig till mötes,
sned och halt och ropar plötsligt.
Jag ser list i ögonvrån.
"Han är sjuk, sörj inte över'n!
Olycksgubben är bedövad.
Jag torkar bort en tår."

Jag tjöt till som helt förblindad.
"Ta mig med, du Sneavinda,
i koppel väntar jag transport.
Jag struntar i, om du är sned där.
Vindögd, sned i händer, leder.
Ta mig bara bort!"

Jag kröp upp på hennes puckel.
Sneavinda med sitt huckle
runtom fnattade.
Jag föll av, kröp upp på buken.
Gummorna, som mig har stukat,
bara skrattade.

Strunt i det, nu skall allt räddas.
Stupet fylls av sorg till brädden.
Ondskan har ankrat där.
"Sneavinda, om en kvarting bjudes,
skall jag ändra på din fulhet.
Jag skall få dig rät.

Du mamma Mar-Ritt, farstufasa,
finn du sanningen i glaset.
Det skall läka dig.
Har du svårt att se med luppen?
Sluka tio nubbar uppåt!
Skönt och läskande."

Och så råkade två häxor
ut för riktigt starka vätskor
med kumpanerna.
Under tiden gömde jag mig,
såg runt, i försåt jag la mig,
sen jag kanade.

Tog en flukt, en båt bredvid mig.
Sjunkna trädstammar där ligger
Jag var oförhindrad.
Vad de yla, tog upp farten
mina öden, Farstu-Mar-Ritt
och sen Sneavinda.

Helt besinningslöst jag rodde.
Och mot strömreglerna bröt jag,
om det nu var så strömt.
Farstuhäxan och Den snea
dog av dryckjom och av leda.
Resten har jag glömt.