Vi verkar alla leva, men oroas inte längre av visslan på ett lokomotiv eller ångbåtens kakafoni. Visst begåvning har väl en del, tar sig till djupet och bottnen ner. Men ser den helt ur tordyvelns syn eller som yngel i vattenbryn. Och tillfällen flyger, som om de var kulor förflugna, ja blinda är de rentutav. En del tog risken, steg från nedgångna sulor - Med ens är nån aktad, den andre i graven. Vi vek oss undan och vi märkte just inget Vi snubblar som ett omen i ett allt högre trav. Mitt i allt jäkt och virrvarr svarade vi förr utan darr. Än kan vi i djupa bugningar stå, än låtsas vi inte se vad som står på. Vi söker förstå en fjärran fond. Men också de med lysande förstånd tillgriper gärna ett hemligt språk de må räkna med en lång tidsepok. Och tillfällen flyger, som om de var kulor förflugna, ja blinda är de rentutav. En del tog risken, steg från nedgångna sulor - Med ens är nån aktad, den andre i graven. Vi vek oss undan och vi märkte just inget Vi snubblar som ett omen i ett allt högre trav. Vi vill gärna stiga upp i det blå Där våra tankar svävar De virvlar med lätta skutt i en evig frisinnad luft. Där vill vi så gärna förbli, att vi drack oss fulla på sprit och trots bittra tankar åt vi ljuvligt tilltugg, en läckerbit. Och tillfällen flyger, som om de var kulor förflugna, ja blinda är de rentutav. En del tog risken, steg från nedgångna sulor - Med ens är nån aktad, den andre i graven. Vi vek oss undan och vi märkte just inget Vi snubblar som ett omen i ett allt högre trav. Utan nyckel gjorde vi inbrott på dan. Vi tjöt som i en melodram. Vi ville få upp källarhelvetet och riskerade huvut för det. Så nyktert - inte upphetsat - bryter vi det förgångnas makt, Men vi slår med en kraftlös hand, som är sladdrig, vek och kall. Och tillfällen flyger, som om de var kulor förflugna, ja blinda är de rentutav. En del tog risken, steg från nedgångna sulor - Med ens är nån aktad, den andre i graven. Vi vek oss undan och vi märkte just inget Vi snubblar som ett omen i ett allt högre trav. Att stenen föll från hjärtat är skönt. Vid Herrens domstol allting döms. Jag tömmer min hand så naivt Och visar: Det finns ingen kniv! Utan fruktan, att en kartesch bland värnlösa människor gör en bräsch. Rost och snokpsykologi, bror, Fräter sig in i oss, järnmänniskor. Och tillfällen flyger, som om de var kulor förflugna, ja blinda är de rentutav. En del tog risken, steg från nedgångna sulor - Med ens är nån aktad, den andre i graven. Vi vek oss undan och vi märkte just inget Vi snubblar som ett omen i ett allt högre trav.
© Ola Palmær. Översättning, 1991