Jag dör av skratt, som i ett spegelhus.
På mig man synen visst förvänt ordentligt -
Vad sneda snyten här, vad fläkta flin:
som om på karnevalen i Venedig.

En ring sig kring mig slutes. Jag tas fast
och utan omsvep förs jag in i dansen,
pet ansikte som är mitt eget, helt
normala synes här för mask bli taget.

Fyrverkeri, konfetti! Dock är allt
ej rätt bevänt. Mig maskerna beskyller
för att jag inte håller takten rätt
och trampar meddansörerna på tårna.

Vad göra? Ska jag fly min kos så fort
sig låter eller leken med dem tåla?
Jag vill ju ändå tro att maskerna
ett mänskligt ansikte bakom sig döljer.

Och mask bär alla här. Ur sagans värld
är en, en annan litterär tör vara.
En sorgsen Harlekin är den, den där
en bödel och en dårfink gott var tredje.

Sin svarta uppsyn en sökt måla vit.
En annan dolt sin blick för elakt skvaller.
Och någon kan ej längre invand mask
och eget anlet skilja från varandra.

Jag tråder dansen alltjämt skrattande.
Inom mig dock en oro börjar växa.
För tänk om någon plötsligt bödelns mask
behagar så, att han ej mer tar av den?

Om Harlekin för alltid sorgsen går,
bedårad helt av maskens dystra minspel?
Och tänk om dåren maskens dåruppsyn
mot sitt normala egna glömmer byta?

 
 
 
 

Hur känns en ärlig uppsyn då igen?
Hur välja rätt emellan god och ondsint?
Envar ju lärt att bära mask för att
sig skydda emot varats skarpa kanter.

Här maskerna jag trampar hack i häl,
men demaskera sig, det ber jag ingen.
Tänk om de redan kastat av sin mask
och är natur och mask till lika delar?

För mången dock, som iklätt sig
beprövad mask av liknöjdhet och kyla,
är syftet det förstår jag, att den dem
mot spottloskor och örfilar ska skydda.