Dina ögon är som knivar,
dina ögon ser i mina
och jag glömmer vem jag är och vem jag var!
Men var gång du sänker blicken
kan jag känna hur du sticker
mig i hjärtat med ditt svarta ögonpar.

En hästsko kan jag räta,
jag kan böja en kopekslant
och jag fäller oxar med ett enda slag
men att tämja dig, det kräver
lite mer än hårda nävar
och behålla dig, det klarar inte jag.

Var jag den som fick bestämma,
ja då skulle vi bli hemma
men du ränner ut så fort du får en chans.
När jag kommer hem om kvällen
får jag gå på skumma ställen
för att kolla var du gömmer dig nånstans.

Jag har tröttnat på att springa
efter dig var ledig timma,
jag har köpt mig en cykel som är blå.
Jag hör lastbilsbromsar skrika
och jag vaknar på kliniken
men du kommer aldrig hit och hälsar på!

Doktorn sövde genast ner mig
och börja operera mig
i sex dar skar han i mig med sin kniv.
Men jag lever än, mitt hjärta,
fast jag grät av sorg och smärta
för en sån som du riskera jag mitt liv!

Ja, din blick den är som kniven,
men snart blir jag utskriven,
du kan gömma dig, jag hittar dig ändå!
Då blir du den som får lipa,
för min rakkniv ska jag slipa
jag ska raka av ditt hår - vartenda strå.