Jag kan inte med slutgiltiga öden,
därför sjunger jag inte om det.
Jag kan inte med sjukdom och vinter
och påtvingad nykterhet.

Jag kan inte med kalla cynismer,
jag tror inte på troskyldighet.
Jag kan inte med att främlingar läser
mina brev över axeln på mig.

Jag kan inte med halvkvädna visor,
telefonsamtal som plötsligt bryts av,
jag tål inte att bli struken mothårs
eller ljudet av järn emot glas.

Jag kan inte med tvivel och nålstick,
jag kan inte med skvaller och hån.
Jag vill inte bli skjuten i ryggen,
ska det skjutas, så skjut framifrån!

Jag kan inte med självgod mättnad
eller smicker med hatet gömt.
Jag blir arg när lögnarna klättrar
Och när ordet "heder" är glömt.

När jag ser ett par brutna vingar
tycker jag inte synd om dom.
Jag kan varken med makt eller vanmakt
Men Den Korsfäste tycker jag om.

Jag tål inte att oskyldiga blir slagna.
Jag kan inte med mig själv när jag är feg.
Jag tål inte att man spottar på mig
eller gräver omkring i min själ.

Jag kan inte med maneger och arenor
där miljoner betalar entré.
Låt allt ändras och ändras i grunden!
Nej, jag finner mig aldrig i det!