Tung är luften före åskan, det är dålig sikt
varje andetag känns klibbigt i min lunga.
Inget kan jag, inget vet jag, men jag hör ändå
de förtrollade fåglarna sjunga.

Glädjens fågel heter Sirin och munter sång
drillar lockande ur hennes bo.
Längtans fågel Alkonost är svart som sorg,
hennes röst bränner hål i min ro.

Djupt ur mörkret hörs en sång
klinga ljuvt som strängar sju.
Hoppets lilla fågel, Gamajon -
hon sjunger för mig nu.

Hela himlen genomborras av klockors klang
kopparblänkande, kopparklingande
som i glädje, som i vrede, som i sorg...
Och med guld har vi ryssar klätt kupolerna
så Vår Herre ska se på oss ofta.

Jag står framför mitt stora, förtrollade land
inför syra, sötma, bitterhet och sälta.
Jag står framför mitt eviga, gåtfulla land
inför himmelsblått, råggyllne, källklart.

Slöa hästar lapar gyttja som är brun och fet,
de har fastnat i träck och i lögn.
De drar ner mig i sin dåsigt belåtna värld
som har surnat och svullnat av sömn.

Himlen är en bräcklig spång
och på den går månar sju.
Lilla fågel Gamajon,
ge mig hopp! Ge mig ljus!

Och jag putsar på min fattiga, slitna själ
tills den blänker, tills den blöder,
tills den klingar som i vrede, som i glädje...
Och med guld ska jag lappa min trasighet
så Vår Herre ska se på mig ofta.