Tja, min födelse minns jag rätt grumligt, jag kom inte alls ut när jag borde. Jag avlades, syndigt och fumligt, och kom inte hit i tid till jorden. Varken född i smärta eller klagan, nio månader är inga år. Men ni som bott i era mammors magar vet att tiden där är trist och svår. Tack, hycklare och hatare som spottade och gapade, ni fick en gång min mor och far att tänka på att skapa mig, de nätterna för längesen då landet var ett fängelse, då var det en historisk tid, då var det en hysterisk tid, de tog folk när de viskade, de tog folk när de älskade, men då blev mina bröder till: O bröder, varen hälsade! Jag var glad att få födas till livet och först senare har jag förstått att det året då jag fick min frihet var det många som mist den för gott. Om jag vetat vem det var som kvävde våra liv så skulle jag ta hämnd men jag föddes och jag överlevde på Mesjanskajagatan femtiofem. Genom de tunna väggarna hörs skrikena och smällarna när grannfrun tröstar dottern med en vodkaslurk om kvällarna. Man fryser som en hund fast man går inomhus med vantarna, här lär man sig på huden hur man vänder rätt på slantarna. Vi lever i vår korridor i broderskap och jämlikhet och trettiåtta lägenheter delar på en toalett. Grannfrun är inte rädd för sirenen men min mamma tror hon ska bli galen. Jag är tre år och snabb i benen och struntar i luftvärnssignalen. Det är mörkläggning! Släck hela staden! Allt från himlen är inte från Gud och jag gräver med hinken och spaden skyttegravar och pansarvärn nu. Tre strålar sol slår in igenom taket som har rämnat på Jevdokij Kirillytj och på Gisja Moisejevna: - Hur mår sönerna? - Saknade, förmodligen stupade och dina? - En i Magadan och en i Vorkuta... - Vi är som en familj för vi har samma tragedi, min vän med mina pojkar saknade och dina i Sibirien. Och jag växte från blöjor och nappar, varken glömd eller övergiven. Jag rev undan allt mörkläggningspapper nu kom freden, den nya tiden. Fäder och bröder återvände till egna och andras hem. Vi retade fångarna, men kände en märkvärdig rädsla för dem. Tant Zinja fick en kofta med ormar i ornamenter och Vovtjik Popovs farsa kom med massor av presenter från troféernas Japan, från troféernas tyska rike och jag drömde om Citronien och Resväskrepubliken... jag går på station och sprätter med min pappas epåletter när alla de civila kommer från evakueringen. De letade, klagade, gnällde, så sjöng de och söp tills de slaknade. De glömde vad letandet gällde och slutade sörja de saknade. Vitkas farsa bygger tunnelbanan det är bättre där än i vårt hus. Våran korridor tar slut mot muren men en tunnel leder ut i luft och ljus. Så snacka Vitkas farsa då, men Vitka hörde inte på, han gick ifrån vår korridor till fängelsernas korridor. Han käfta alltid mot och han gick vilse i sin trånga bur han ville ut till luft och ljus men slutade emot en mur. Ja farsor är en sort för sig, då var de ingen sort för mig, man ville bara va ifred, man ville gå sin egen väg. Man vill strida och våga och vinna man vill skilja sig ifrån de andra. Stora fältslag på gårdar och vindar när vi krigade emot varandra. Fan, vad det är trist i yrkesskolan där man måste öda bort sitt liv! Ingen ville unna oss en kula men en fil kan slipas till en kniv. Sen glider den i lungan in, som redan är svart av nikotin och skaftet väger lätt och man kan vika ihop den snyggt och fint och snoriga små skojare, de kryper bakom ryggarna och byter bröd mot knivar där hos tyskarna på byggena. Så leker man med flickorna och kramas med sin ljuva vän men alla små romantiker blir stora fula tjuvar sen.                                         Det fanns portar och källarlokaler det fanns en Sak och ett Vi och ett Nu. Någonstans byggde någon kanaler och punktligt gick tågen österut. Krigsveteranernas söner slutar på en kall och ödslig slätt, det är svårt att stiga upp ur korridoren men att falla ner är mycket, mycket lätt.
© Ola & Carsten Palmær. Översättning, 1986
© Tomas Bolme. Sång, 2007
© "Fria Proteatern". Sång, 2013

The book "Vladimir Vysotskij. Vargjakten" can be ordered from kontakt@karnevalforlag.se