Tja, min födelse minns jag rätt grumligt,
jag kom inte alls ut när jag borde.
Jag avlades, syndigt och fumligt,
och kom inte hit i tid till jorden.

Varken född i smärta eller klagan,
nio månader är inga år.
Men ni som bott i era mammors magar
vet att tiden där är trist och svår.

Tack, hycklare och hatare
som spottade och gapade,
ni fick en gång min mor och far
att tänka på att skapa mig,

de nätterna för längesen
då landet var ett fängelse,
då var det en historisk tid,
då var det en hysterisk tid,

de tog folk när de viskade,
de tog folk när de älskade,
men då blev mina bröder till:
O bröder, varen hälsade!

Jag var glad att få födas till livet
och först senare har jag förstått
att det året då jag fick min frihet
var det många som mist den för gott.

Om jag vetat vem det var som kvävde
våra liv så skulle jag ta hämnd
men jag föddes och jag överlevde
på Mesjanskajagatan femtiofem.

Genom de tunna väggarna
hörs skrikena och smällarna
när grannfrun tröstar dottern med
en vodkaslurk om kvällarna.

Man fryser som en hund fast man
går inomhus med vantarna,
här lär man sig på huden hur man
vänder rätt på slantarna.

Vi lever i vår korridor
i broderskap och jämlikhet
och trettiåtta lägenheter
delar på en toalett.

Grannfrun är inte rädd för sirenen
men min mamma tror hon ska bli galen.
Jag är tre år och snabb i benen
och struntar i luftvärnssignalen.

Det är mörkläggning! Släck hela staden!
Allt från himlen är inte från Gud
och jag gräver med hinken och spaden
skyttegravar och pansarvärn nu.

Tre strålar sol slår in igenom
taket som har rämnat
på Jevdokij Kirillytj
och på Gisja Moisejevna:

- Hur mår sönerna? - Saknade,
förmodligen stupade
och dina? - En i Magadan
och en i Vorkuta...

- Vi är som en familj för
vi har samma tragedi, min vän
med mina pojkar saknade
och dina i Sibirien.

Och jag växte från blöjor och nappar,
varken glömd eller övergiven.
Jag rev undan allt mörkläggningspapper
nu kom freden, den nya tiden.

Fäder och bröder återvände
till egna och andras hem.
Vi retade fångarna, men kände
en märkvärdig rädsla för dem.

Tant Zinja fick en kofta
med ormar i ornamenter
och Vovtjik Popovs farsa kom
med massor av presenter

från troféernas Japan,
från troféernas tyska rike
och jag drömde om Citronien
och Resväskrepubliken...

jag går på station och sprätter
med min pappas epåletter
när alla de civila kommer
från evakueringen.

De letade, klagade, gnällde,
så sjöng de och söp tills de slaknade.
De glömde vad letandet gällde
och slutade sörja de saknade.

Vitkas farsa bygger tunnelbanan
det är bättre där än i vårt hus.
Våran korridor tar slut mot muren
men en tunnel leder ut i luft och ljus.

Så snacka Vitkas farsa då,
men Vitka hörde inte på,
han gick ifrån vår korridor
till fängelsernas korridor.

Han käfta alltid mot och han
gick vilse i sin trånga bur
han ville ut till luft och ljus
men slutade emot en mur.

Ja farsor är en sort för sig,
då var de ingen sort för mig,
man ville bara va ifred,
man ville gå sin egen väg.

Man vill strida och våga och vinna
man vill skilja sig ifrån de andra.
Stora fältslag på gårdar och vindar
när vi krigade emot varandra.

Fan, vad det är trist i yrkesskolan
där man måste öda bort sitt liv!
Ingen ville unna oss en kula
men en fil kan slipas till en kniv.

Sen glider den i lungan in,
som redan är svart av nikotin
och skaftet väger lätt och man
kan vika ihop den snyggt och fint

och snoriga små skojare,
de kryper bakom ryggarna
och byter bröd mot knivar där
hos tyskarna på byggena.

Så leker man med flickorna
och kramas med sin ljuva vän
men alla små romantiker
blir stora fula tjuvar sen.

 
 
 
 

 
 
 
 

 
 
 
 

 
 
 
 

 
 
 
 

Det fanns portar och källarlokaler
det fanns en Sak och ett Vi och ett Nu.
Någonstans byggde någon kanaler
och punktligt gick tågen österut.

Krigsveteranernas söner
slutar på en kall och ödslig slätt,
det är svårt att stiga upp ur korridoren
men att falla ner är mycket, mycket lätt.