Himlen är denna dag
ljus och blå.
Men snart ska pansarbrak
rassla, slå.

Runtomkring i vår värld
står ett dån.
Stora kådiga träd
dystra, grå.

Rök och aska stiger
upp som kors.
Bort från skorstenarna
flyr var stork.

Ax i bärnstensfärg.
Hinner vi få slätt?
Nej, det verkar som vi
fåfängt sått.

Det lyser som bärnstenen.
Vad är det?
Just då lågor på äng
badade.

Nu spreds allt för vind
från åkrarna.
Inga sångfåglar finns -
bara kråkorna.

Också dammiga träd
går mot höst.
Den som sångerna kan
har mist sin röst.

Inte är kärleken
mer vår sak.
Nu nödvändigare
är vårt hat.

Rök och aska stiger
upp som kors.
Bort från skorstenarna
flyr var stork.

Det med vatten och jord är
jämmerligt.
Skogen på trädkronor
är ännu rik.

Tänk om under kan ske
oförgätliga:
Förkrigsskogarna med
lätena.

Alla flyr bort från nöd
österut.
Sångfåglarna har dött.
Storken dog ut.

Alla ljud har luften
sparade.
Nu siar mullret
om faran här.

Klappret från hovarna
piskar fram.
Och om någon skriker
viskar han.

Man tog vara på sin chans
de som orkade
och på taken fanns
inga storkar mer.