Varför känns allting så konstigt och grått?
Samma himmel - den blå horisonten,
samma skog, samma vatten och just samma doft...
Han kom aldrig tillbaka från fronten.

Jag kan inte förstå nu, men som vi gick an,
när vi trätte och det blev vaknatt.
Nu så skulle jag gärna ha tagit hans hand,
när han aldrig skall komma tillbaka.

Han var olägligt tyst och sjöng aldrig i takt.
Det han valde, det kunde man vraka.
Vad den gladlynte tuppen förstörde min natt,
men igår kom han inte tillbaka.

Här är tomt, här är stilla och ingen om kvällen
Tänk vad tanken ständigt vill jaga!
För mig är det som om vinden blåste ut eld.
Han har inte vänt åter från slaget.

Nu är våren lös ur sin långa fångenskap.
Jag tar fel på person, när jag skriker:
"Gosse, ge mig en cigg", men det kom inget svar.
Han kom inte tillbaka från kriget.

Våra döda de lämnar oss inte i nöd,
våra fallna - som vaktposter stå de.
Himlen speglar sig gärna i skog och i sjö
och träden står i sin blåhet.

Här hos oss räcker platsen i jordkulan än.
Som för oss två en gång räckte tiden.
Nu finns jag ensam kvar. Jag har tyckt jag var den
som inte kom åter från striden.