Från vår gräns har vi vridit tillbaka vår jord.
Så tog saken sin början.
Vred först gjorde chefen i vår bataljon.
Från Ural skedde avtramp i sörjan.

Och till sist fick vi ändå ett bud om attack
Att ta tillbaka tummått och smulor.
Men vi minns nog, hur soln gjorde tillbakamarsch.
Då i öster ju vädret var mulet.

Vi kan inte stega ut vår jord med en fot
och vi snuddar inte vid blommans prakt,
när med stövlar vi borttränger jorden
bort från oss, ur vår makt!

Ängens vålmar bågnar av vinden från öst
och fårflocken trycker sig mot klipporna
och jordaxeln rubbar vi utan hävstångens stöd,
sen vi ändrat på slagets riktning.

Frukta inte, när kvällssolen inte syns till.
Domens dag det är fabler för äldre.
Vi skall vrida vår jord, dit vi vill,
och en ny bataljon går i elden.

När vi ålar, famnar vi om moränen,
Utan kärlek, och tuvan blev flack.
Och vi knuffar bort jord med knäna
bort från oss, ur vår makt!

Här skall ingen få se, hur gärna han än vill,
i höjden lyftade armar.
De som lever kan nyttja en kropp, som är still,
som en skyddshäck la vi upp de fallna.

Inte hinner det dumma blyt hitta alla ens
i rygg och ansikte. Vi kom undan!
Där framme har väl nån mot en bunker sig slängt
och vår jord ligger stel på sekunden.

Jag lämnade bakom mig mina spår,
när jag sörjt dem som dött, det som hänt.
Sen jag armbågar mig och jordklotet får
jag mot mig, mot mig själv!

Nån reste sig och hälsar med skick och fason,
får kulan sen i bröstet.
Men mot väster, mot väster kröp en bataljon,
så att solen kan gå upp i öster.

Med magen i dyn... Vi känner stanken från kärr...
Men vi sluter ögonen mot lukten.
Nu helt normalt så fortsätter solen sin färd.
För mot väst skall vi utan krumbukter.

Om jag sen har kvar mina fötter och händer.
Som på bröllop jag läppjar på dagg.
Vi drar vår jord i stjälkar med tänder
rakt mot oss, under oss, ur vår makt!