Den dagen sa man allmänt du till sin kapten.
Jungmans talanger har jämförts med basens.
Ryggarna har rätats och förbanden revs.
Matroserna på vanten rasar.

Våra hjärnors dörrar
har ryckts från sina gångjärn
i hägringar på stränder,
i täcken av stora länder.

Dessa utkorade, önskade, franka
från Columbiska land till Magellanska.

Endast jag ser ingen jord,
inga stränder och sund.
Vi gick i nio knop -
hals över huvud på grund.

Så lätt som ingenting
och grabbsyftet var ju sunt...
När allt kommer omkring
satte jag mig själv på grund.

Och nu for mina skepp, mina bröders flottilj.
En känslig får sluka saltstänk som regel.
Armadan den fortsätter sen jag från den skiljts.
Den struntade i mig med seglen.

För tillfället och vädret
förbannade de mig hädiskt.
De lämnar mig snopet -
styvsönehopen.

Sen två salvor kom från slupen - pang, pang
från Columbus och Magellan.

Jag dricker skummet - för vågen
når inte fram till min mun.
Och från däck till durk,
styr - och babord låg där.

I min skitiga flank -
dölj det om det går! -
Ta en titt på min skavank
och variga sår.

Hålen i revbenen är spår av en kula.
Här ärr från en ramm - en eftersläntning.
Märken efter båtshakar - när någon pirat
krossat ryggen på mig vid nån äntring.

Kölen är gammal och skrovlig
som grepp på en gitarr.
Min buk blev illa sprättad av
ett rev utav korall.

Jag flämtar, ja man börjar luttras
Även allt som är saltat ruttnar.

Från för till akterdäck
löper vindar direkt.
Sen dricker de mitt blod.
Jag utan förskoning togs.

Nu står jag under dem
från morgon till kväll.
Det är vindar, som slår
spikarna i min själ.

Allting välts ned för en rumlare och ett svin.
De vindarna är objudna gäster.
I mina lastrum skulle de ha sörplat vin
eller elakt tagit mig från grund - mitt fäste.

Jag tror fullständigt blint på't
som ett jagat djur.
Men inga elaka vindar
är vad jag skall ha nu.

Som slappa händer är mina master
och seglen som gamla gumbröst rasslar.

Nu sker det åttonde undret -
gott vågsvall därtill!
Och min kropp den blir skrubbad
i vatten fyllt av liv.

Gudars dagg - havet ser
till att tabut tas ifrån mig.
Det blåser i mina segel
som i min panna ådern.

Jag hinner upp de mina och förlåter
Ger tillgift åt den glömska armadan
Jag låter besättningen komma ombord
Jag önskar ju inte dem något ont.

"Det blir nej rätt och slätt!
Ingen plats för er båt" -
Ett dåligt skämt, korvett!
Jag genomskådat nåt!

Jag är er bror som sagt,
Ni for från en i nöd!
Håll nu babord, fregatt!
Visst räcker vatten och öl.

Men varthän har ni nått,
så jag skall lämna er?
Om jag på grund har gått
finns ingen utväg mer?

Så öppna era led!
Vii är ju alla skepp.
Åt alla finns vatten kvar
Och jorden är åt envar!

Dessa utkorade, önskade, franka
från Columbiska land till Magellanska.