Ta sats, i väg, man skäms för att gå upp sen.
Mun full av sågspån. Ögat är vått.
Två och tolv, fan och ingenting var luften.
En ribba föll i vägen för mitt hopp.

Uppriktigt sagt får jag tillstå:
Den här fighten är min sista idé.
Strunt i’t. En sekund i det blå.
För sen störtar man ju bara ner.

Men jag äter förbjuden frukt i kamp
och tar i ärans svans med ett ryck.
Dom använder höger fot för avstamp.
Men se på mig. Jag har vänsterfoten tryckt!

Nu skyndar sig alla vittnen oförsonligt
Se den som går till bottnen redan dränkt!
Min tränare, han sa utan förskoning:
"Jaså du grabben, du går in för längd!"

Men vad du har är en sträckning i ljumsken.
Läktarpubliken håller visselkonsert.
Du kan inte bli kvar i luften.
Ner på backen, så slutar din färd!"

Men som när jag blir tvärarg, flämtar jag.
Jag gör klart, så han fattar, den tröge,
att just jag gör avstamp med vänsterben
och dom stampar i med det högra!

Den fjantkanadicken tog två och tjugo,
den där som hoppar med ryggen före.
I dag får två och elva kanske duga,
som jag hemma ur form brukar göra.

Att jag borde dränkas i en damm
och andra rent av tappat lust.
Om jag nu inte i rödaste rapp
med en helt riktig fot gör min studs.

Men jag tömde nog helst en bägare gift
eller bar på nåt annat sätt hand mot mig själv:
Oriktigt ben ger mig oriktigt skift,
Jag behåller min vänster trots allt skäll!

Från läktarn börja det det vänliga flabbet,
men min glöd går deras hånskratt förbi,
två och tjugo, iväg och så var man i fatt’en
och nu är de bara siffror i sig.

Låt va, att min ljumske i smärtorna töjs!
Låt mig få hoppa, till att jag blir halt!
För i alla fall, så tog jag min höjd
och putta mig därifrån går inte alls.

Hon, min fruga i fiskfjällspälsen,
har därhemma gjort galasupé.
När jag var uppe i de högsta fälten,
föll hon ljuvt med en annan karl ned.

Men jag äter förbjuden frukt i kampen
och jag tar i ärans svans med ett ryck.
Dom använder höger fot för avstamp.
Men se jag gör det med vänsterfoten snyggt!