I varma gula Afrika mitt i Centralmassivet har i naturn, den artrika just hänt nåt obeskrivligt. En elefant blev ganska paff: "Jisses - syndafloden! Tänka sig, att en giraff blev kär i antilopen!" Man stojade, skällde och röt. Men gamla papegojan tjöt ur sitt lövverk. Hon var snäll: "Giraffen är stor. Han vet bäst själv." "Vad gör det, att hon har horn va?" börja giraffen skrika. "Numer i vår fauna så är vi helt jämlika." "Om nu mina släktingar inte tycker om'na. Ger jag hjorden blanka fan! Kom vi far, min donna!" Man stojade, skällde och röt. Men gamla papegojan tjöt ur sitt lövverk. Hon var snäll: "Giraffen är stor. Han vet bäst själv." Då sa pappa antilop vettskrämd för sina grannar. Tänk om dom nu får en glop med ett horn i pannan!" "Har ni hört sån idiot?" hör man svågrarna gruffa. Och vår giraff och antilop flyttade då till bufflar. Man stojade, skällde och röt. Men gamla papegojan tjöt ur sitt lövverk. Hon var snäll: "Giraffen är stor. Han vet bäst själv." I varma gula Afrika har nu allt försvårats. Nu ljöt Herr och Fru Giraff krokodilens tårar. Bara sörja hjälper ej. Nu krävs lag mot ruffel! Fröken Giraff skall gifta sig med en ädel buffel! Släpp nu vår vän från alla straff. "Icke skyldig" är vår giraff. Skyldig är den, som skrek så snällt: "Giraffen är stor. Han vet bäst själv."
© Ola Palmær. Översättning, 1991