I varma gula Afrika
mitt i Centralmassivet
har i naturn, den artrika
just hänt nåt obeskrivligt.

En elefant blev ganska paff:
"Jisses - syndafloden!
Tänka sig, att en giraff
blev kär i antilopen!"

Man stojade, skällde och röt.
Men gamla papegojan tjöt
ur sitt lövverk. Hon var snäll:
"Giraffen är stor. Han vet bäst själv."

"Vad gör det, att hon har horn va?"
börja giraffen skrika.
"Numer i vår fauna
så är vi helt jämlika."

"Om nu mina släktingar
inte tycker om'na.
Ger jag hjorden blanka fan!
Kom vi far, min donna!"

Man stojade, skällde och röt.
Men gamla papegojan tjöt
ur sitt lövverk. Hon var snäll:
"Giraffen är stor. Han vet bäst själv."

Då sa pappa antilop
vettskrämd för sina grannar.
Tänk om dom nu får en glop
med ett horn i pannan!"

"Har ni hört sån idiot?"
hör man svågrarna gruffa.
Och vår giraff och antilop
flyttade då till bufflar.

Man stojade, skällde och röt.
Men gamla papegojan tjöt
ur sitt lövverk. Hon var snäll:
"Giraffen är stor. Han vet bäst själv."

I varma gula Afrika
har nu allt försvårats.
Nu ljöt Herr och Fru Giraff
krokodilens tårar.

Bara sörja hjälper ej.
Nu krävs lag mot ruffel!
Fröken Giraff skall gifta sig
med en ädel buffel!

Släpp nu vår vän från alla straff.
"Icke skyldig" är vår giraff.
Skyldig är den, som skrek så snällt:
"Giraffen är stor. Han vet bäst själv."