Jag förklarar i dikten undanskymt -
Visst till allting har jag inga fullmakter...
Jag avlades nödvändigtvis i synd,
i.svett och nerver första bröllopsnatten.

Jag visste, när jag var ryckt från jorden,
Ju högre vi kom, - alltmer grymhet tanns.
Jag förde mig som en arvprins av blodet.
Helt lungt mot kungen jag vandrade fram.

Jag visste, att allt skulle bli som jag vill
och inte var förlusterna stora för pungen.
Mina täkt - och skolkumpaner hörde mig fill.
Precis som deras fäder har tjänat kungen.

Jag tänkte inte på vad jog sade.
Jag slängde orden i vinden, i farten.
Man trodde mig som på Landets Fader.
De var barn till högt uppsatta, mina kamrater.

Nattväktarna skrämde vi till livet.
Som i kopporna insjuknade tiden med oss.
Jag sov pä hudar, åt kött med kniven.
Hästen fick smaka stigbygeln för sitt trots.

Jag visste: man skulle be mig att härska -
ödesmärket i pannan fanns när jag blev född.
I rus var jag bland ciselerade seldon,
Till att läsa böcker och ord var jag nödd.

Jag söker le, men bara munnen lyckas.
Jag hor förstulet en bitter, torr blick.
Att dölja, det lärde han mig, gycklam.
Nu är han död, ack amen, stackars Yorrick!

Men jag vägrade dela med mig
ära och rov. Jag fick jämt högsta potten.
Men så tyckte jag synd om min döde page
och red runt de nyss gröna skotten.

Jag hade glömt bort min lust att jaga.
Mot vint - och jakthund var jag mordisk.
Från sårade djur drev jag hästen tillbaka
och piskade upp hela drevkarlshorden.

Jag såg, hur för varje dag vår lek
alltmer liknar valdet försatt i frihet.
Under rinnande vatten i hemlighet
jag tvagar mig var natt från dagens svinerier.

Jag släppte igenom husintriger,
blev klarsynt och dummare i alla bedrifter,
avskydde århundradet och människorna i det,
sen grävde jag ned mig i alla de skrifter.

Min hjärna är girig som en spindel.
Jag begrep allt, som rörde sig och var i vila.
Men tankar och vetenskap ger mig svindel.
Överallt går vedergällningens bila.

Jag miste tråden med pojkårens barnaskara.
Ariadnes tråd har visat sig som schema.
Jag stred med ord: "Art vara eller icke vara"
som med ett olösligt dilemma.

Men evigt, evigt piskar nödens hav.
Vi skjuter pilar mot det, som man siktar hirs.
VI siktade bort ett illusoriskt svar
som en snirklad lösning på en tvist.

Jag hör fädrens rop genom tystnadens dån.
Jag följde dem, tvivlen lurade i ryggen.
Lasten av tunga tankar drog upp mig som en cyklon
och i graven drogs jag ned med vingor av köttets lust.

Jog blev lödd av oogarnas tunna legering.
Knappt stelnad började den sönderfalla.
Jog ljöt mitt blod som åtskilligt flera.
Jag kunde inte låta nämnden svalna.

Min hänförelse inför döden är en avgrund.
Förmuttning, Ofelia, jag inte godtar.
Genom mordet jömställde jag mig med den,
Som död låg bredvid mig här på klotet.

Jag är Hamlet, jag föraklar våldet.
Jag struntar blankt i Den Danska Kronan.
I andras ögon var jag völ den bålde,
jag slet i stycken folk fär att nå tronen.

Mest feber liknar ett genialiskt skvalp.
l födelsens stund tittar döden i bågar.
Men alla ställer vi lömska svar
och finner ingen nödvändig fräga.