Skulden är min. Jag fäller en tår
och jag suckar.
Jag har hamnat i en annans
djupa hjulspår.

Jag har mätt ut mina mål.
Valet är mitt.
Det är svårt att dra sig ur.
Jag bara står.

Tvära och halkiga kanter
är vad det hjulspåret har.

De som gjort det här far jag ut mot.
Mitt bristande tålamod är slut.
Och jag böjer, mens läraren gormar,
ordet hjulspår i olika former.

Men varför står jag här och gnyr? -
Jag är förhärdad. -
Annars visar spåren, att
däcken är så där va.

Ingen slår dig, ingen dammar på,
ingen spjärnar.
Önskar du nu röra dig framåt,
så får du det gärna.

Säg inte nej till dryck och mat
i mitt hjulspårsreservat!

Och jag är livligt övertygad om,
att jag inte ensam till spåret kom.
Hjul i hjul, det kan ingen ändra.
Jag flänger, där alla skall flänga.

Nån skrek och var sig inte lik:
"Släpp förbi mig!"
Så börja om vårt hjulspår en strid
av ren dumhet.

Med gasen i botten försvann
hans själ i brasan.
Där flög det ventiler som brann
och förgasarn.

Kanterna blev "korrigerade"
och hjulspåret bara bredare.

Plötsligt planar spåren och tar slut.
I vägdiket räknades han ut.
Vi som kom efter har också vår rätt.
Undan med den, som står på sin plätt!

Med startmotorn fick jag problem.
Den haka sig.
Man skruvar på sig extremt
av allt startande.

Jag måste komma ut, men jag
bara inte kan.
Kanske nån... fast hoppet är svagt...
ger mig en hand.

Jag väntar vid helvetets port -
ett spår, som nån annan gjort.

Tänk att slutgiltigt få göra sig kvitt
med lera, rost och någon annan skit.
Men spåret blev djupare med min spak.
Jag har dödat allt hopp hos kön därbak.

Kallsvetten ruskade om mig
ända in i skelettet.
Jag kom en bit på väg, men inte
alls tillräckligt.

Men kanten blöts upp på våren
av bäckarna.
Här finns en väg ur spåret -
det räcker ja!

Under däcken spottar jag lort
i ett hjulspår, som nån annan gjort.

Hör ni i kön. Gör gärna som jag!
Men inte så, nödvändigtvis.
Detta hjulspår är mitt - sånt står i lag.
Ni får ta er ur på ert eget vis!