Räkna inte med mig. Jag har lämnat Ryssland.
Mina snörvlande töser är det illa ställt med.
Mina frön går jag och sprider krystat
på les Champs-Élysées.

Någon tjata i spårvagnen vid Presnja:
"Han finns inte mer, han tröttnat på sitt blaj.
Låt andra på hans sjuka sånger lessna!
Låfen sitta kvar och skriva där om slottet i Versailles!"

Jag hör bakom mig ord: "Är det han, divan?"
"Nej då! Han for. Ta och fråga vem som helst..."
"Jaha, inte han?" Nån får en armbågsknuff i sidan.
Sen är de i en taxi uppsträckta till knät.

Till dom, som satt i Magadan tillsammans med han
och som i samma inbördeskrig har bråkat
kom det ett brev och där stod det: "Du Ivan!
Kom till mig bror, här är förbannat tråkigt!"

Jag hade redan bett få återvända,
förnedrade mig och vimsade och bad...
Ack struntprat, hur skall detta kunna hända?
För jag har ju helt enkelt aldrig farit!

Han får en gåva, den som tror, var slashas.
En happy end i filmens rike!
Nu skall Triumfbågen beslagtas!
Nu görs en flygraid mot Renaultfabriken!

Jag tror jag kunde dö av skratt.
På dessa fantasier så tror folk!
Sluta hoppas, att jag tar mitt pick och pack
och håll er lugna, för jag stannar stolt.