Det är förbi med förspel och preludier.
Allt än nu så bra för hut går hem.
De stora pojkarna bedriver studier
och ber mig sjunga "Vargjakten" för dem.

En hade hört den komma utifrån
för med ungar hade han ingen hand.
Vem vet? Men nån uppfann magnetofon.
En sån hade denne ansvarsfulle man.

Och när han i vardagssamtal befann sig
i golvlampans dunkel i familjevrån
av hänsyn till den misstänksamme grannen
hitta han knappen där det stod: "Sätt på!"

De sista orden gick honom förbi.
Kassetten från jobbet, den var ett elände!
Den första delen, den var fullständig.
Men det fanns ju något mer, när man vände.

Han hörde allt intill den sista takten.
Men orden var borta och han svor.
Han lyfte luren: "Vargjaktsförfattarn
skall komma i morgon till mitt kontor!"

Jag drack ingenting. Jag spara på krut.
Jag undertryckte alla hickattacker.
På tröskeln drar jag från början till slut
min starka version av just denna "Jakten".

Ja, säkert hade hans barn honom bett.
För hans ansikte sken i all sin nåd.
Men han hörde på. O, ni skulle ha sett!
Han tog till och med upp en applåd.

Det klirra. Han fann en flaska åt sig,
som han drog ut ur bokhyllan, den karga.
Han flamma upp: "Ja, detta var om mig,
om oss, för alla är för helvete vargar!"

Nå, det var allt. Men förstås ska nåt hända.
Sen tre år tillbaks fem samtal per dag.
De stora pojkarna mottar mig hemma.
Jag sjunger för dem om "vargarnas lag".