Jag pressar in min själ vet varken in eller ut.
Hyndan går efter mig - mitt Öde - ohjälplig, sjuk.
Hon trycker sig emot mig, men jag jagar’na med sten.
Munnen dreglar. Utstående ögon på mig ser.

Krånglig är hon slynan.
Jag under ögonbrynen
har tårar i syna
och magen kurrar vilt.
Mitt inre är nomadens,
som inte trivs i staden
och strupen: Sjunga skalor
är det sista jag vill!

Det måste vara åldern
hos bödeln gör jag halt,
Han hissar mig på pålen.
Jag har betalat allt.

Jag struntar väl i Ödet. Det har jag utbasunerat.
Hon svälter. Det är synd om ’na. Ett enda vänligt skalv.
Jag började av medömkan ge föda åt Fortuna.
Hon sover alltid länge, när hon har ätit klart.

Då slingrar jag mig och Iullar.
Går runt på avenyn.
Jag efter hästar rullar,
Jag sotar i skyn.
Men jag behåller hunden.
Jag skäller själv och tjuter till.
Just det jag åstundar,
när jag något vill.

Nej det är inte åldern
Vid bödeln gör jag halt.
Han hissar mig på pålen.
Jag har betalat allt.

Det händer, att jag i öglan sticker huvut.
Också Ödet ryggar då tillbaka, blekt och vitt.
Jag hällde vin åt Fortuna för tapperhet och tur,
Från den dan blev inte en dag utan sprit.

"Hon klagar: Inte ens tilltugg och skorpor,
Jag skulle vatt i New York nu
I päls av nutriasorten.
Jag bär nog helst brokad."
Det är knappt att benen orkar.
Vid axeln är Ödet fastkorkat.
Far upp och ned. Jag storknar.
Och fyllbultan släpar jag.

När jag kommit i åldern,
vid bödeln gör jag halt.
Han hissar mig på pålen.
Jag har betalat allt.

En gång åt Ödet hällde jag på tok för mycket i.
Hon, stackarn, blev ostyrbar, grimasera, så det knep.
Till ond ande förvandlades den galna på glid.
En nacksving - och hon efter Adams äpple grep.

Tung är hennes trånad
Titta vad jag blånar!
En sån satans donna!
Jag ropar som en rånad:
"Nej snälla inte halsen!
Nej snälla inte halsen!
Nej snälla inte halsen!
Då blir inget sjunga alls."

Jag ödet ser och småler.
Jag ger’na åt bödeln kallt.
Han hissar’na på pålen
och jag betalar allt.