För mig är ödet intill sista målets bom att strida intill heshet, intill stumhet, bevisa, övertyga intill fradgande mun, att detta inte alls är det, inte han eller hon. Mjölkrämarna ljög om Kristi fel och att stenhällen ännu inte kommit i mark. Trehundra år under tatarok - det säger en del om plågor, fattigdom, nödår och bark. Men under tataroket fanns Ivan Kalita. Inte ensam den, som stod mot hundra en dag. Fåfänga planer från goda upprorsmän. Pugatjoveran - blod och fattigdom igen! Låt dem först inte genast förstå allt nu. Jag upprepar samma i en ond narrs skrud - Fast ämnet är ovärdigt och temat av dålig ull - Fåfängligheters fåfänglighet är fåfängligt likafullt. Att bara tömma malörtsbägaren i flykten Att bara hälla ut den, det tror jag knappast på. Eller - att spotta i fiendens fräcka tryne. Inte krusar jag, men inte kan jag ju ändå. I den glättade hala cirkelns snurr håller jag jämvikt som sjömän på durk. Inte jag! Men vad gör vi med kalken nu? Jag tål. För en värdig lägger jag mig på lur. Jag behöver inte längre hålla mig i kretsen. I det töckniga mörkret, som blir svart som beck, Jag anförtror kalken och springer ifrån min vän, Ja vill ju inte veta, om han tömt den än. Med dem, som gått ur kretsen, jag vakar på en äng Jag tog inte kalken. Men inte ett knyst om det! Jag pratar inte med nån, håller mig för mig själv. Sa jag något trampades jag ihjäl. Så jag kräks - lägger jag mig ut för er. Kanske ni en gång ställer ut ett ljus. Här för min nakna nerv, som får mig att skrika ut och för mina glada, skämtsamma manér! Också om de lovar mig en gyllene brokad - Eller hotar att emot mig dra åstad Lyder jag inte nerven, som redan känns för svag. Den skruvar jag till och polerar jag. Jag skall hellre rumla och supa mig full. Det jag klottrat var natt har jag slängt. Skär hellre av halsen på min sång! Glida bland damm i strålglans har jag aldrig tänkt. Om likväl skall jag tömma mitt ödes kalk, Om inte musiken sen dundrar för skarpt, Så bevisar jag med munnen i ett fradgande svall. Jag säger: Inte är det fåfänglighet allt!
© Ola Palmær. Översättning, 1991