En dåraktig dröm som en slunga,
slog skonlöst utan prut.
Vagt påminde jag mig något
och det såg ömkligt ut.

Jag förrådde som av gammal vana.
I min dröm jag smickrade fegt.
Vem hade kunnat ana
I mig ett sådant svek?

Där du... Jag tryckte näven
och slog till hårt med den.
Av handen min fanns blott mjukdelen.
Där fanns ingen styrka och spänst.

Det blev töcken av drömmen, men
snart stod den där tunn!
När ögonlocken igen
slocknade för John Blund.

Jag gick inte, trippade snarast
på en bräda med jämna steg.
Ingen gång ändra foten
för jag var så feg.

Jag fjäska för styrkan och väldet
kröka ryggen för ondskan är fint det.
Och jag blev avskyvärd för mig själv
men vakna inte.

Det var yrseln och egna stön,
som med slummern blandats.
Men det var jag, som hade en dröm
och inte någon annan!

Jag kom snabbt till sans och begrep
allt gurgel jag fått en skvätt av.
Jo ont, när ögonlocken revs.
Men gud vilken lättnad!

Där hängde drömmen i taket
och utbredde sig i ro.
Var drömmen uppfylld. Det var den.
En fråga återstod.

Jag vaska mig, men i ryggen
låg en kylig skälvning gömd.
Kanske drömmen på sanningen byggde
Men vad var då lögn?

Om det jag såg var en drömsyn,
var det väldig tur!
Men om det var den fördömda
klarsynen nu?

Kanske speglas facit för dan,
nej drömmen svävar!
Men allt i mig, det minns jag,
blev ramponerat.

Men efteråt sa de: "Jo allt
han sen länge vetat."
Jag känner det lika kallt,
som när jag blev den lede.

Krafterna i mig har plötsligt tagit slut
att upp på bålet gå.
Jag skäms precis som förut -
ja, lika feg som då.

Men be mig: "Sjung unisont!
Tryck till, vad du kan" -
Jag förstod, att här klämde skon,
det fanns här i min hand!