Vi verkar alla leva, men
oroas inte längre av
visslan på ett lokomotiv
eller ångbåtens kakafoni.
Visst begåvning har väl en del,
tar sig till djupet och bottnen ner.
Men ser den helt ur tordyvelns syn
eller som yngel i vattenbryn.

Och tillfällen flyger, som om de var kulor
förflugna, ja blinda är de rentutav.
En del tog risken, steg från nedgångna sulor -
Med ens är nån aktad, den andre i graven.

Vi vek oss undan
och vi märkte just inget
Vi snubblar som ett omen
i ett allt högre trav.

Mitt i allt jäkt och virrvarr
svarade vi förr utan darr.
Än kan vi i djupa bugningar stå,
än låtsas vi inte se vad som står på.
Vi söker förstå en fjärran fond.
Men också de med lysande förstånd
tillgriper gärna ett hemligt språk
de må räkna med en lång tidsepok.

Och tillfällen flyger, som om de var kulor
förflugna, ja blinda är de rentutav.
En del tog risken, steg från nedgångna sulor -
Med ens är nån aktad, den andre i graven.

Vi vek oss undan
och vi märkte just inget
Vi snubblar som ett omen
i ett allt högre trav.

Vi vill gärna stiga upp i det blå
Där våra tankar svävar
De virvlar med lätta skutt
i en evig frisinnad luft.
Där vill vi så gärna förbli,
att vi drack oss fulla på sprit
och trots bittra tankar åt vi
ljuvligt tilltugg, en läckerbit.

Och tillfällen flyger, som om de var kulor
förflugna, ja blinda är de rentutav.
En del tog risken, steg från nedgångna sulor -
Med ens är nån aktad, den andre i graven.

Vi vek oss undan
och vi märkte just inget
Vi snubblar som ett omen
i ett allt högre trav.

Utan nyckel gjorde vi inbrott på dan.
Vi tjöt som i en melodram.
Vi ville få upp källarhelvetet
och riskerade huvut för det.
Så nyktert - inte upphetsat -
bryter vi det förgångnas makt,
Men vi slår med en kraftlös hand,
som är sladdrig, vek och kall.

Och tillfällen flyger, som om de var kulor
förflugna, ja blinda är de rentutav.
En del tog risken, steg från nedgångna sulor -
Med ens är nån aktad, den andre i graven.

Vi vek oss undan
och vi märkte just inget
Vi snubblar som ett omen
i ett allt högre trav.

Att stenen föll från hjärtat är skönt.
Vid Herrens domstol allting döms.
Jag tömmer min hand så naivt
Och visar: Det finns ingen kniv!
Utan fruktan, att en kartesch
bland värnlösa människor gör en bräsch.
Rost och snokpsykologi, bror,
Fräter sig in i oss, järnmänniskor.

Och tillfällen flyger, som om de var kulor
förflugna, ja blinda är de rentutav.
En del tog risken, steg från nedgångna sulor -
Med ens är nån aktad, den andre i graven.

Vi vek oss undan
och vi märkte just inget
Vi snubblar som ett omen
i ett allt högre trav.