I ruset styrde jag genom
skogen som en kung
och inte var jag trött,
nej, glatt jag sjöng

sånger med svammel
och rotvälska i:
"O svarta ögon,
vad jag älskar er!"

Jag sacka, jag jaga,
jag lunka i trav,
fick slem i ögon av en häst,
som mig vill kasta av

Jag slukar min lort,
som med saliven trängs,
Jag skruvar av korken
och så drar jag igen:

Svarta ögon! O, vad jag
älskar er.
Av förrådet mitt har jag
inget mer.

Skaka huvudet,
så alla hugskott stack,
kika runtomkring
med en vissling - ack!

Som en vägg släpper skogen ingen förbi.
Hästarna lystrar, far bakåt i sken.
Gläntan här och öppningen där kan man för fan inte se.
Barren sticker som nålar in i mina ben.

Du mitthäst i trojkan,
hjälp mig, bror!
Vart var du på väg,
vart var det du for?

Grenverkets giftiga regn
har plöjt krokigt och snett.
En varg kröp under ljumsken
på min ytterhäst.

Ack jag, dumbom, drack mig full till sista kopek.
Han Undergången är här - du har inte en chans!
Nu har de dragit ett ess ur min lek,
Utan vilket döden var det enda, som fanns.

Jag röt åt vargarna,
nu må fan dem ta.
Men skräcken sitter
kvar i hästarna.

Jag skyndar på med
piskan och ryter till det:
"O svarta ögon,
vad jag älskar er."

De fnyser, stampar och klapprar i vildaste dans.
Bjällrorna på bågselen de spelar kadrilj.
Jag tar livet av er - ack hästar i mitt spann,
håll ut mina vänner och fiender därtill!

Också ruset efter
jakten har sinat ut.
Till den branta
bergskedjan drog

vi enbart på rester
av axel och knog.
Vi hämtade andan,
rosslade och harklade oss.

Jag har för slagna hästar
ned till hoven bugat
anda till jorden för
att de inte lurats.

Ner med pick och pack från
lasset i tygeln jag leder er.
Må guden rädda er hästar,
att jag ännu gått hel.