Jag håller mig vaken, men drömmer profetiskt,
med piller jag hoppas falla i sömn.
Så vant jag min bittra spottloska tömt:
organ och instans, som lät majestätiskt,
utlöste krig mot mig. Ett par skott sköts,
för att jag den allmänna tystnaden bröt
över landet, som drabbats av min hesa röst
och för att jag inte som femte hjul räknas,
för jag inte vill lugna mig och söva ner mig,
för att jag nyttjas jämt i den utländska etern.
Mina gamla kåkfararsånger går där i jämn ström.
De ser det som sin plikt att be om ursäkt för det:
"Jo vi själva, utan hans samtycke, i lönn."
För vad mer? Möjligen för frun. Rätt skumt!
"Nån av våra undersåtar kunde du väl äktat!
En kapitalistisk böna ska du ha envetet!"
För att jag inte gärna vill till botten av min brunn;
Att jag skrivit en sång, ja visst en hel bunt,
om hur Fritz för vår skull fick svälja förtreten,
om mannen i ledet, som i bunkern stretar.
Men jag själv såg inte kriget i andanom och dröm.
Det sägs, att jag har månen stulit och gömt,
det finns mer kassaskåp, som jag inte har tömt.
Och ena skrönan efter den andra sig letar.
Jag kan inte sova. Jag ser i tapeten.
Jag hejdar med handflatan, har all sprit fördömt.
Jag stryker över med kors, så att ingenting glöms
och korsa mig själv jag väl aldrig förgäter.
Inte en utan flera sånger behövs.
Och någon i sången ska jag skälla på och dömma.
Herre Gud jag buger mig djupt och beskedligt
För alla som skrev att jag inte ska ge mig
Må kalken vara bitter. Men bakom ljuset har då ingen förts!