Inte kallperiodens is.
Olvonen är röda, jorden varm.
På kyrkogården Novodevitje
lägger de i jord ännu en man.

Han hade inga varsel haft -
hör vi högtidskläddas kallprat:
"Döden tar dem, som inte på allvar
hade tänkt sig kunna dö så strax."

Är det så, Makarytj, ber vi
lätta trycket, gå bort från veden!
Filma om och spela mera,
bli kvar i liv och i skrivarfeber!

Han fick karlslokars ögon att tåras,
när han kulan i buken fick,
när som trogen han i marken gick...
Olvonbusken växte bredvid -
och röda olvon på den.

Döden har utmärkt de bästa åt sig,
upprycker dem en efter en.
Bort i dunklet han går, vår vän,
inte bråkig och har inte tråkigt.

 
 
 
 

Och "Razin", som skulle kommit i vår?
Var ta exteriörer? Onega? Narotj?
All är en kort bekantskap, Makarytj.
En som du finns blott några år.

 
 
 
 

Så efter ett tillfälligt uppehåll
hjälpte ödet till på traven:
"Ta bort tabut från killen med knotig kind
för att han står helt nonchalant och blind
inför gravöl och minnessång!"

Den där med en stor själ i kroppen
och tunga bördan på ryggen -
låt’n inte få pröva ödet,
ta honom ur sången på morgon.

Och efter en bastu han brukar
stå ren och nykter inför Herren,
så tog han och dog på riktigt
mer beslutsamt än på vita duken.