Jag var välväxt och reslig i livet.
Jag räddes varken ord eller kulor.
Jag kröp inte in i en vanlig ram.
Men från den stund jag utnämnts till liket
förkromades jag enligt moduler,
vid sockeln ska Akilles häl spikas.

Man skakar inte av sig granitkött
och från den sockeln orkar jag inte
slita bort den fördömda akilleshälen.
Och spjälverkets järnrevben är här gripna
i ett dödmansgrepp ur skikt av cement.
Bara kramperna i ryggraden spänns.

En famn mätte väl min skuldra på längden.
Och inte skröt jag!
Jag visste inte, att de gör mig trängre
efter döden.

In i den vanliga ramen jag tvangs,
utslätades
och min skeva, ojämna, stolta famn
blev rätad med.

Strax efter, när jag tog och gick bort,
gjöts så dödsmasken av mig fort och kvickt.
Det var flinka medlemmar av familjen.
Jag vet inte vem av den, som hittat på’t.
Och jag fråntogs där i masken av gips
mina asiatiska kinder.

Ja, sånt drömde jag inte ens om natten
och inte trodde jag det fanns risker
för ett så dött beteende.
Men ytan var blanksliten på masken
och det drog gravlikt och dödstrist
från mitt tandlösa leende.

. . .
. . .
De som kom med en vanlig måttstock fick
dra till reträtt.

Men efter det att min döds -
mask var tagen
Kom kistmakarn efter med trä -
måttstock dragen.

Men efter ett års förlopp helt snopet
som krön på min bättring och min ånger
kom ett monument som var hugget kompakt.
I den väldigaste folkanhopning
blev det invigt. Man sjöng muntra sånger,
just mina - på magnetiska band.

Och plötsligt kom tystnaden att rämna.
Ur högtalarna strömmade ljud,
från taken kom strålkastarljusen tätt,
och min förtvivlade spruckna stämma
tack vare all den teknik, som finns nu
har förvandlats till angenäm falsett.

Bakom täcket blev jag förstummad -
"...den väg vi gå..."
och min kastratröst surra i örat
på folk som står.

Sveptäcket drogs bort - o, vad jag blev trängre! -
Mät mig, bröder!
Var det sån, som ni har tänkt er
mig efter döden?

Steg är dova ur stengästlegenden.
Jag beslöt mig att bli som den på sin tid.
Tänk att få gå bland stenhällars kras!
Folkhoparna försvann in i gränden.
Jag slet loss foten och stöna därvid
och stenar föll ned i ett ras.

Jag vacklade och stod vanställd och naken.
Efter fallet kröp jag ut ur mitt skinn.
Men då nåddes jag rätt bryskt av ett spett.
Och när jag föll med dunder och brak sen
Ur rossliga högtalare hördes min
sång "Ser ut som jag lever" och hest!

Jag blev sönderslagen, nedbruten och knäckt
i det fallet,
Men mina skarpa kotor sticker fram
ur metallen.

Jag kunde inte - som de vill - leva
undansmiten.
Inför allt folk så har jag brutit
ur graniten.