Någon gång ska jag dö - någon gång ska vi gå in i diset.
Hur förutser man att någon stack en kniv i min rygg?
De döda de skonas, skäms bort, besjungs och ser paradiset.
Om dem som lever intet knyst. Men de avlidna ger vi vårt skydd.

Ansiktet drar jag i dyn. Jag lägger mig mer behagfullt opp.
Och skenar med själen på stulna hästkrakar i galopp.
I Edens lustgårdar plockar jag blekröda äpplen fort...
Där står vakter, så synd, pannan nås av en prickskytts skott!

I galoppen jag ser nåt som inte är så paradisiskt:
En ofruktbar öken - ett yppigt gränslöst ingenting.
Mitt i detta ingenting öppnas en gjuten port bort mot diset
och en väldig fångkolonn sitter på knä under rast runt omkring.

Mellanhästen gnägga. Jag lugnade den och sa något vänligt.
Ja, viskor av lindbast drog jag ut och fläta hans man.
En vithårig gubbstrutt fumlade alltför länge med regeln.
Han kraxa, morra, kunde inte öppna. Sen försvann han.

Dessa plågade människor gav inte ifrån sig ett endaste stön,
satt sig bara på huk på sina förstummade trötta knän.
"Här är som mjölk och honung. Till den sötaste klockklang vi möts
Allt återgick till det gamla, där en korsfäst man hängt över dem.

 
 
 
 

Men den gubben kände jag på hans tårade skröpliga kinder.
Det är Sankte Per, en apostel, och jag är en skrott!
Här står lövträdgårdar, där det massor av frusna äpplen finns.
Där står vakter, så synd. Pannan nås av en prickskytts skott.

Ge oss alla av håvor! Många anspråk har jag aldrig gjort.
Vänner har jag och en hustru, som ska gråta vid min grav har jag fått.
I Edens lustgårdar plockar jag blekröda äpplen fort...
Där står vakter, så synd... Pannan nås av en prickskytts skott.

 
 
 
 

 
 
 
 

Jag jagade hästarna bort från denna döda och frusna trakt.
Hästarna tiggde havre. Jag bet i tygeln av vrede.
Längs med stupet med piskan över avgrund med äpplen i barm!
Och jag för dem till dig. Du har väntat mig också från Eden.