När syndafloden dragit sig tillbaka
och landet höjde sig till berg och strand,
ur skummet från den svarta, salta strömmen
kröp kärleken försiktigt upp på land
och löste sig i luften som en dimma
som någon andas in nån gång ibland.

Och dårarna, för dårar finns det än,
de fyller sina bröst med kärleken,
De fyller sina liv med detta enda.
De andas med ojämna andetag,
de lyder varken klokhet eller lag,
de frågar inte vad som sen ska hända.

Som ett skepp på ett liknöjt hav,
när seglen plötsligt fylls med vind, hon börjar stäva
mot okänd kust, och skeppet bara vet
att älska är att andas, att leva.

Kärlekens slätter är ett väldigt rike
där riddare och tiggare vill bo
och bygga sig små hus - men de går vilse
när rikets drottning sätter dem på prov.
Hon skiljer dem som älskar från varandra
och tar ifrån dem deras sinnesro.

Men dårarna är lyckliga ändå,
de irrar över slätten utan mål,
med ängsliga små steg ser du dem vandra
för de vill skydda, vart och var de går
den smala, sköra, osynliga tråd
som binder dem som älskar till varandra.

Och vinden slår dem till marken
och lyfter upp dem igen så de kan sträva
utan mål och mening, för de vet:
att älska är att andas, att leva.

Ge inga råd åt den som kvävs av kärlek.
Du talar men han lyssnar inte mer
och sträck dig inte efter den som drunknar,
han griper inte handen som du ger
men tänd ett ljus och ställ vid huvudgärden
hos den som dör av kärlek ingen ser.

Och be en bön, be att hans själ en dag
ska möta hennes själ och hennes andetag,
att de får se varann vid himlens stränder.
På alla rymdens broar ska de gå,
i alla mörka portar ska de stå
i alla universums trånga gränder.

Och du, åt dig vill jag bre ut en äng.
Bli inte rädd. Fly inte när du ser mig.
Skratta åt mig, avundas mig och vet:
Jag älskar! Jag andas! Jag lever!