Vad för hus ligger tyst i mörker försänkt för genomblåsande vindar jämt? Mot hålvägen tittar alla fönstren så spänt. Och porten har alltid för landsvägen vänts. Jag är så trött och hästarna har spänt från. Hej, lever någon där, kom ut och stå mig bi! Bara en skugga glimtar till i farstuvrån och en gam i allt trängre cirklar sänker sig. Jag äntrar huset som om det var en krog och var tredje här var min fiende nog. Vrider nacken av en - jag var objuden. Fullt av helgonbilder i hörnet och de lika motbjudande Ett dystert konstigt samtal kom till i ett nu. Någon stöna sånger och pina en gitarr. En epileptisk yngling och enfaldig tjuv snabbt visa mig en kniv, som han under duken haft. "Vad är det för ett hus - så svara strax! Och varför dystert som en pestbarack? Oljelampor släcks och luften har läckt. Har ni glömt att leva? Har den frågan väckts? Dörrar på vid gavel. Själen är bakom lås och bom. Vem är husets värd? Servera mig mer vin!" Jag fick svar: "Det tycks som om du länge var på väg. För här har folket levt det liv, som det alltid har levt. Ett sekel åt vi gräs med ängssyra till. Vi surnade i själen, fick finnar på vår kind. Och mången här har tröstat sig med ruset, slagit, hängt sig och ödelagt huset." "Hästar har jag plågat och från vargar galopperat. Visa mig en trakt, som av oljelampor ljusnat! Visa mig den plats, som jag så länge letat, där man sjunger och där golvet inte står lutat." "Vi har inte hört om sådana hus. Vi har här levat länge utan ljus. Sen urtid har vi levt under hotet under ikoner i det svarta sotet." Ur stanken, där helgonbilder hänger snett, sprang jag hals över huvud och piskan har jag slängt Dit hästarna bar mig och ögon har sett, där folk kan leva och livet är rent. ...Så mycket försvunnit, så mycket runnit. Livet har kastat mig, men inte ända ut. Kanske sjöng jag om er okunnigt Era svarta ögon, du vita duk?!
© Ola Palmær. Översättning, 1991