Vad för hus ligger tyst
i mörker försänkt
för genomblåsande
vindar jämt?

Mot hålvägen tittar
alla fönstren så spänt.
Och porten har alltid
för landsvägen vänts.

Jag är så trött och hästarna har spänt från.
Hej, lever någon där, kom ut och stå mig bi!
Bara en skugga glimtar till i farstuvrån
och en gam i allt trängre cirklar sänker sig.

Jag äntrar huset som
om det var en krog
och var tredje här
var min fiende nog.

Vrider nacken av en -
jag var objuden.
Fullt av helgonbilder
i hörnet och de lika motbjudande

Ett dystert konstigt samtal kom till i ett nu.
Någon stöna sånger och pina en gitarr.
En epileptisk yngling och enfaldig tjuv
snabbt visa mig en kniv, som han under duken haft.

"Vad är det för ett hus -
så svara strax!
Och varför dystert
som en pestbarack?

Oljelampor släcks
och luften har läckt.
Har ni glömt att leva?
Har den frågan väckts?

Dörrar på vid gavel. Själen är bakom lås och bom.
Vem är husets värd? Servera mig mer vin!"
Jag fick svar: "Det tycks som om du länge var på väg.
För här har folket levt det liv, som det alltid har levt.

Ett sekel åt vi gräs
med ängssyra till.
Vi surnade i själen,
fick finnar på vår kind.

Och mången här har
tröstat sig med ruset,
slagit, hängt sig
och ödelagt huset."

"Hästar har jag plågat och från vargar galopperat.
Visa mig en trakt, som av oljelampor ljusnat!
Visa mig den plats, som jag så länge letat,
där man sjunger och där golvet inte står lutat."

"Vi har inte hört
om sådana hus.
Vi har här levat
länge utan ljus.

Sen urtid har
vi levt under hotet
under ikoner
i det svarta sotet."

Ur stanken, där helgonbilder hänger snett,
sprang jag hals över huvud och piskan har jag slängt
Dit hästarna bar mig och ögon har sett,
där folk kan leva och livet är rent.

...Så mycket försvunnit,
så mycket runnit.
Livet har kastat mig,
men inte ända ut.

Kanske sjöng jag
om er okunnigt
Era svarta ögon,
du vita duk?!