Säg - var var jag igår, jag minns inte jag svär,
fast det var visst ett hus som en låda...
Jag minns att Maschka var där och att Nataschka var där,
och att jag kysstes i köket... med båda.

Men när jag vaknade, va,
så fick jag veta, min själ:
att till värdinnan jag
sa att hon likna´ en säl,

att på barnen jag
svor, och att naken jag for,
och att värden jag
kallade för - käre bror.

Och dessutom rev skjortan och för bröstet mig slog,
skrämde slag på farbröder och tanter,
skrek om ordning och lag, tyckte spriten var svag
och gick över till deodoranter...

När jag slutade dricka
(för att jag blev trött),
börja` tallrikar slicka
och svarade slött,

att jag för på så vis
för att maten är slut,
och deras kaffe-servis,
helt enkelt kastade ut.

Först, så vågade ingen ens säga ifrån,
men där fanns några hårdknäckta nötter -
de hoppa´ på mig, ett gäng, med ett rep bakifrån
och band ihop både händer och fötter.

En som sparka´ och slog,
en som kort på det tog,
och en som stöttade
fotografen...

I ett avlägset hörn,
märkt utav ödets törn...
satt en änka
i svart på slafen.

Så där låg jag i köket i andades tungt,
på en sko fokuserade blicken...
- Ta bort repen, sa jag, så blir det alldeles lugnt...
De tog bort dem, men gömde besticken!

För dem som då kom igång,
finns det knappt några ord:
jag gick bärsakagång
över stolar och bord.

Skrek: - Förbannade svin!
Lär er att veta hur!,
alla dörrar slog in,
och alla fönster slog ut.

Säg, var var jag igår? Jag minns inte, jag svär.
Fast det var visst ett rum med tapeter.
Jag minns att Maschka var där och att Nataschka var där,
och den där, som jag inte minns vad hon heter...

Och finns det sanning i nåt,
om så tredjedel,
kamrater, förlåt,
men det var spritens fel!

Tur att jag dög andå
som familje-med-lem
tyckte änkan från stan -
och tog med sig mig hem!