Rätt lite kan jag bringa klarhet i -
till allt är jag ju långt ifrån behörig...
I synd jag avlades, som det nu är,
i bröllopsnattens svett och sinnesyra.

Jag visste, att ju högre upp vi satts,
dess hårdare och bistrare vårt vara.
Jag lugnt min raka stråt mot kronan gick
och förde mig som arvfurste av blodet.

Jag visste, att min vilja, den var lag,
ej jag var den som tvangs ge vika.
Kamraterna i skol- och fäktningssal
mig tjänade som deras fäder kronan.

På vad jag sa, jag tänkte inte stort,
och lättsinnigt jag spridde orden kring mig.
Som ligan till sin ledare, till mig
sin lit de högre ståndens barn ju satte.

Vi nattlig väktare i fruktan höll,
som kopporna besmittade vi tiden.
Jag sov på skinn av varg, åt kött med kniv,
och trotsig häst med sporrarna jag tämde.

Jag visste: ”Härska!” skulle bjudas mig,
från födseln ödet bränt på mig det märket.
Jag bland beslagna seldon hänryckt var,
men tålde också böckers tvungna läsning.

Jag kunde le med munnen enkom, och,
av narren fostrad, jag förstod att dölja
förstulen blick som bitter var och ond.
Men nu är narren död: ”Ack, stackars Yorick!"

Omsider dock jag tröttnade på pris
och privilegier och bytesdelning.
Jag plötsligt ömkade en page som dött
och red en omväg kring det gräs som grodde.

Jag glömde jaktens hets och raffelspel
och skyggade för stövare och vinthund.
Jag drev min häst från sargat byte bon
lät piskan vina över jägare och drevkarl

Jag såg hur våra lekar för var dag
alltmera kom att likna simpelt busliv.
I hemlighet från dagens svineri
jag rentvog mig i nattligt vattenflöde.

I takt med dårskapen min klarsyn växt
Jag utled var på hovets små intriger.
Jag likade ej tiden, släktet ej
däri. Jag helt i böcker grävde ned mig.

Min hjärna ivrigt kunskap sög. Och allt
den insåg: rörelsens princip och vilans
Men fåfäng och förgäves är all vetenskap
när överallt den vederläggs till slutet.

Alltmera nött kamratskapsbanden blev
och Ariadnes tråd var blott ett schema.
Allt svårare mig blev att brottas med
dilemmat vara - eller icke vara”.

Men evigt, evigt piskar hav av kval.
Däri förvetenhetens spjut vi kastar -
och hirs i såll, att ett bedrägligt svar
må siktas ut på denna svåra fråga.

Ett rop från fädren genom tystnat larm
jag lyddes till, och tvivlet på mig smög sig
dolskt. Uppåt tankens möda ledde mig,
men ned i graven köttets vingar förde.

Till skör legering göts jag av de dar
som följde: stelnad knappt den föll i sönder.
Och jag: som alla andra göt jag blod,
från lumpen hämnd jag kunde inte avstå.

Min iver blev fiasko inför döden dock.
Ofelia! Jag tål ej ruttenheten!
Men genom mordet blev jag likställd med
den man som jag med mig i graven lade.

Jag, Hamlet, som föraktade allt vald,
som spottade på Danmarks kungakrona.
I deras ögon dock: för tronen föll jag
och drog i fallet med mig tronrivalen.

Så liknar snillrikt infall yrsel mest.
Vid födseln ren står döden dar och sneglar.
Och hela tiden ställer vi försåtligt svar,
men kan den rätta frågan algrig finna.